Början

Kapitel 1

Ett bra sätt att börja skriva är att säga det första ärliga som kommer till dig. I mitt fall var det: Fan,  jag vet inte vad jag ska skriva. Så jag berättade att jag tänkte på det.

Vilken tur att jag inte har någon prestation ångest just nu. Jag har dock en annan sort ångest. Den kallas: Jag-är-hungrig-men-tycker-det-är-jobbigt-att-fixa-mat-ångest.

Månader senare och jag vet inte ens när jag började på det föregående stycket. Jo, vänta det var den 28 Juni 2008, det står i listen i Google dokuments. Då bodde jag hos H tänker jag automatiskt. ”Jag var kär i K” är nästa tanke som kommer till mig. Jag spenderade midsommar med H, G och K. Nu blev jag attackerad av hunger känslor. De verkar vilja få mig att sluta skriva.

Istället stannar jag upp och funderar på om jag ska berätta om den form jag har valt för denna bok. Jo det gör jag, för det är ändå lite intressant. För det leder tankarna till något mer ”postmodernt” sätt att skriva. Det är okej att tala om att man skriver och det är ok att skriva ner ens tankegång. Men hela texten är inte en enda stor meta kommentar på den egna texten; den text jag skriver nu, nu, nu och nu. Det är även spontana infall och minnen.

Och helt plötsligt ändrar texten karaktär och jag infogar ett inklippt stycke text som jag skrev till min vän Kakan:

Jag tror jag ska flytta. J ska flytta och jag vill hänga med. Jag vet inte om hen är en ursäkt för att jag ska få flytta dit eller om mina tankar om att jag saknar Göteborg är ursäkter för att få vara med J.

Vi har en konstig relation hen och jag. Vi är inte ihop och vi har sex. Vi är inte monogama men har för det mesta sex bara med varandra med ett undantag då och då. Jag älskar hen och hen älskar mig. Det verkar som att inget av detta betyder ett slut på relationen. /slut på stycket.

Det är förenklat för att jag berättar inte allt, för det kan jag inte.

Åter igen sitter jag framför datorn och skriver. Det jag skriver nu ska läsas upp inför publik om kanske 30 till 60 minuter. Klockan är 20.29. Jag har inte tagit av mig rocken och jag hindrar mig själv från att skriva det som skulle få texten att verka allt för mycket som en dagboks-text. Saker som att jag sitter och lyssnar på mitt kylskåp som för väsen. Eller att jag precis lagat min väns cykel igen.
Nu borde jag gå.
Jag har redigerat denna text idag. Jag har ändrat i den. Jag undrar om det var fel av mig. Där använde jag ett ord som jag inte trodde skulle få förkomma. ”Fel”. Hur kan något vara fel när man får göra vad som helst?
En ny period har börjat. Jag har det svårt att formulera mig. Jag har ångest och om jag ska vara ärlig så suger det. Dag bok, kära. Jag sa att detta inte skulle bli en dagbok, eller hur var det nu igen? Det är svårt att låta mig själv göra det här just nu. Paniken ligger och väntar på att bryta ut. Men jag orkar inte med paniken. Energin är slut. Så det blir som ett antiklimax och istället skiter jag bara i att ta tag i saker. Nä det var inte helt sant. Jag gör saker men ganska impulsivt. Jag tar det som det kommer och vägrar göra det som tar för mycket energi. ”Vägrar” är fel ord. ”Kan inte” är närmare sanningen. Kan inte utan att skada mig själv.
Varför började jag tänka på hotell lobbyn i Amsterdam helst plötsligt. En flashback av de där sofforna där mina vänner från konstskolan satt och rökte. Och Sedan minns jag hur jag klättrade med kängor och hade sönder ett fönster i mitt rum.

Jag skrev ett sms idag till J: Anledningen att jag säger att: ”Jag har känslor för dig”, är att jag är för feg för att säga sanningen. Att jag är kär i dig. Inte bara det utan jag bryr mig om dig och vill att du ska må bra. Därav är det svårt att vara med dig och vara utan. Det är dessa känslor som gör att jag vill följa med mig till Göteborg. Vill du verkligen ha med mig?

Två stycken tankegångar:
1. Jag artikulerade följande mening med H hjälp igår: Jag har varit två centimeter från att be J att dra åt helvete under flera månader nu. Samtidigt har jag varit två centimeter från att kyssa hen.

2. Ett citat av Morrisey ploppade upp i mitt huvud av någon anledning (kanske bara för att det är en bra och trallig låt): ”I want to live and I want to love. I want to catch something i might be ashamed of”

Fuck det senaste stycket.

Jag tittar på människors händer och jag är genuint intresserad av vad jag kan läsa i dem. Jag slås av hur intressant allt är. Samtidigt som jag har någon slags distans mycket så känner jag mig full av liv. Det här är farligt. Beroendeframkallande till och med.

Det handlade inte om J. Det handlade om att jag saknade Göteborg. Jag bor där nu. jag praktiserar som grafiker på ett litet ställe. Jag är social och jag bor i P’s lägenhet. Jag har börjat skriva en logg över mina tankar och känslor (i nedkokad form).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s